Musselloppet inifrån 

av Lennart Brohed

Det måste sägas från början. Jag har inte sprungit mot klockan sedan jag sprang tvåmilen med packning i lumpen på I15 i Borås för mer än femtio år sedan. Tiden minns jag inte men väl tröttheten. Detta betyder inte att jag är otränad idag. Sedan många år är jag en flitig motionär året runt.

Mitt beslut att delta i Musselloppet var en stundens ingivelse för några dagar sedan. Varför vet jag inte riktigt. Kanske lusten att pröva på något som jag inte gjort förut.

När jag kommer till startplatsen på Gullmarsvallen en timme före start för att efteranmäla mig, tittar den vänlige unge mannen bakom bordet upp när jag talar om födelseåret. Han ser ut att tänka ’är du inte lite för gammal för sånt här’. Sen ser han sig omkring som om han vill utröna var jag gömt min rullator. Till slut får jag betala startavgiften för klass 11, fem kilometer, och får en nummerlapp och ett chips. Det känns tryggt med ett sådant om jag skulle förirra mig utanför Lysekils stadsgräns. Ett tryck på en GPS och vips vet man var jag är. En pryl för barn och gamlingar. Sen inser jag när också yngre och medelålders löpare har chips att de enbart är till för tidtagningen.

– Följ bara den blå linjen så ordnar sig resten, säger den unge mannen.

Det verkar inte vara så svårt och jag lovar att göra det.

Stämningen på startplatsen är nervös. Spända ansikten, inåtvända koncentrerade blickar och osäkra leenden dominerar. Musiken dånar ur högtalarna och en dam leder från ett podium uppmjukningsrörelser och fotbollsplanen är packad. De flesta deltar och kroppar i olika format och storlekar rör sig i takt med musiken. Det verkar jobbigt och själv vill jag inte trötta ut mig före loppet och ställer mig vid sidan och tittar på. In i det sista stretchar några. Andra mjukar upp genom att springa fram och tillbaka på löparbanorna. Stretchat har jag gjort tidigare och förenar mig därför med löparna. Det känns fint att få igång kroppen och fördriva tiden fram till starten med nåt meningsfullt. En medtävlare som har en Coca Colaflaska över vill bjuda på den, men jag tackar nej och förklarar att jag sedan mer än fyra år lever på lågkolhydratkost, (andra kallar det LCHF), och inte vill förstöra min uppladdning på bacon och vispgrädde. Fett är det bästa bränslet för människokroppen. Han visar stor förståelse för detta. Vädret är perfekt – regnet och åskan har dragit bort och 24 plusgrader är lagom värme, varken för hög eller för låg.

Äntligen går startskottet. Det blir rusning från början. Själv har jag bestämt mig för att ta det lugnt och komma starkt mot slutet, så jag lägger mig bland de sista. På Bautastensstigen märker att jag varit överdrivet försiktig och springer om ett tiotal löpare som valt en ännu långsammare takt. Gruset på stigen är jämnt, inga spetsiga stenar som sticker upp. Detta vet jag av gammal erfarenhet och kan därför se mig om och på medtävlarna. Några åskådare har valt att ta sig upp på museibåten Frifararen för att se bättre. Dom skulle bara veta hur rutten den är. Uppförsbacken förbi Vikarvets museum är inte ens värd namnet och så här i början går det lätt.

Förbi Strandflickornas hotell trängs horden av löpare ihop av en grushög som täcker halva gatan. Tur att Musselloppet inte har så många deltagare som Vasaloppet (15.000). Då hade det blivit kaos. Så den första nerförsbacken förbi Bokhandlarns pittoreska hus med den lilla men prunkande trädgården. Vid Havets hus kommer en svag bris in från Kyrkviken och ger en välkommen medvind. Nu har jag kommit igång på allvar och känner att andra andningen inte är långt borta.

Svagt uppför förbi Vandrarhemmet, Societetssalongen och Curmans villor, sen en nerförsbacke tills vi passerat matdoften från Pråmen. Här tätnar åskådarleden och de uppmuntrande applåderna. De kan behövas för snart väntar den första riktiga prövningen – backen uppför Fiskaregatan. Varje gång jag är i de här trakterna tänker jag alltid på hur det såg ut förr, före 1970-talet då betongkomplexet på vänster sida byggdes, tydligt inspirerad av öststaternas betongfilosofi. Lysekils fulaste hus enligt många. Då klängde sig en samling vackra vita typiska bohuslänska hus på bergssidan. Här bodde min farfar och här växte min pappa upp i början av 1900-talet. Om man bara tar det lugnt är backen inte så farlig, inte så brant och inte så lång som man tror när man ser den nerifrån. Ändå mumlar några löpare något om Djävulsbacken, men dom är nog turister för dom måste var lyckligt okunniga om backen vid Rinkenäsgymnasiet som dessutom kommer i slutet av loppet. Det finns en anledning till för att spara på krafterna, för väl uppe på krönet svänger man in på Kungstorget och sen vidare på Kungsgatan. Här är åskådarna flest. Tjocka led med applåderande och hurrande människor.

Här gäller det att hålla stilen. Jag ser det på medtävlarna. Ryggarna rätas, löpstegen blir spänstigare, alla försöker se så oberörda ut som möjligt och många vinkar åt bekanta. Kamerorna klickar, skyltar hålls upp och vid planteringen hörs Arne Hegerfors välkända röst kommentera loppet. Vem minns inte honom från otaliga sportsändningar på TV från förr. Var han med redan då det bara fanns en TV-kanal? Det känns så.

Kungsgatan är plan och nu går det riktigt lätt igen. Efter högersvängen in på Bansviksgatan kan man slappna av och bli sig själv för här glesnar åskådarleden. Alla löparna sjunker ihop och knäna lyfts inte lika högt. Denna gata skapar inte några problem, men ändå känns det skönt att komma till nerförsbacken mot det nya kvarteret i Norra Hamnen. En möjlighet att ta igen sig en smula inför nästa svårighet.

Här händer något konstigt. Jag har troget följt den blå linjen, som jag fått anvisningar om av arrangörerna. Plötsligt upphör linjen och jag känner mig förvirrad. Vart skall jag ta vägen? I sista minuten ser jag att linjen slutar med en pil som pekar rätt fram mellan de förnäma husen på Lilla Bansviksgatan. Vad har hänt? Tog färgen slut? Fick man inte smutsa ner den privata gatan med blå färg? Från tidigare år minns jag att färgen så småningom löstes upp av regnet. Eller kan det vara så att asfalten i denna stadsdel är av så låg kvalitet att den fördärvas av färgen? En fråga för Lysekilspostens undersökande journalister.

Jag följer efter de andra löparna och efter rundningen nere på strandpromenaden återkommer den blå linjen och det känns tryggt. Prövningen med löpandet utmed Norra Hamnen är att den känns så lång. Först utmed vattnet och sen in mellan de gamla husen på Gamla Strandgatan. Här känns att man kommit in i Lysekils äldsta stadsdel. På gamla foton från 1900-talets början kan man se att gatan varit belagd med kullersten. Ett omöjligt underlag att springa på. Inte ens ett par Adidasskor för 3000 kronor med extra inlägg med stötdämpande luftkuddar hade hjälpt. På de släta gatstenarna flyter det på bra, även om gatan aldrig tycks ta slut. Det är trångt mellan husen och tätt mellan åskådarna och det känns trevligt. Nu har en bra bit av loppet avverkats och det känns. Benen känns stumma och andningen blir tyngre.

Nu gäller det att inte förivra sig för det stora kraftprovet återstår. På Verkstadsgatan väljer jag därför ett lugnare tempo och blir omsprungen av ganska många som tycks tro att nu är det raka spåret till målet och loppet i stort sett avklarat. Så är det inte. Man svänger av från Verkstadsgatan och rundar före detta Boviks Konservfabrik ända ner till vattnet. När man kommit runt byggnaden ser man en backe som går förbi Rinkenäsgymnasiet och rätt upp i himlen tycks det. Tala om en djävulsbacke. Hade det varit mulet skulle den förlorat sig upp bland molnen.

Har man förbrukat sitt krut är det bara att gå upp och då är risken att det blir svårt att komma igång igen och minuterna rinner i väg i allt raskare takt. Jag har alltså sparat på krafterna och joggar långsam uppför även om det känns som om skorna är fyllda med bly. Passerar dem som sprang om mig på Verkstadsgatan. Ändå önskar jag att jag tagit ytterligare några skedar visprädde till hallonen på lunchen.

Jag segar mig uppför krönet och väl uppe på Donastigen är det inte långt kvar. Här springer jag ofta och vet vilken fantastisk utsikt man har. I väster ser man Kornöarna, ännu längre bort Smögens kyrktorn och det svampliknande vattentornet. I siktigt väder, som Evert Taube säger i en visa, kan man se Hållö fyr. Idag har jag inte sådana tankar för på Donastigen måste man hålla utkik efter uppstickande stenar i gruset och jag håller blicken envist fäst vid marken. En känsla av triumf börjar kännas. Jag vet att jag kommer att klara av loppet. Nerförsbacken vid Gullmarsvallens träningsplan ger ingen vila. Den är alltför brant och det är lika jobbigt att springa nerför branta backar som uppför eftersom man måste hålla igen. Men nu spelar sånt ingen roll. Målet är i sikte. Fast jag tycker att arrangörerna borde fylla ut backen för att göra den längre och mer springvänlig. Jag rusar genom den vackra dungen med almar, tyska lönnar och svarttallar, rundar den vackra granitmuren runt Gullmarsvallen och är i mål. Den sista biten har jag bara tänkt på att en vacker kranskulla kommer att krama om mig när jag susar över mållinjen. Det har jag sett på TV. Så blev den inte utan en äldre man ur arrangörsstaben överlämnar en medalj som bevis på att jag fullföljt loppet. Nummerlappen som jag tänkt spika upp på väggen hemma får jag lämna tillbaka.

Tiden? Den blev 30 minuter. Ungefär samma tid segraren Japhet Kipkorir hade. Fast han sprang förstås två varv.

Lennart Brohed

PS. Frågan är om detta är verklighet, en dröm, inbillning, önsketänkande eller en produkt av fantasin. För författare suddas gränserna ut ibland. Sant är att jag provsprang banan på fredagsmorgonen på 30 minuter blankt. Det kan min fru intyga. DS.